mlssn

IKONS — SLOW LIGHT from Ser­vice on Vimeo.

KK rela­tio­nen verkar på senare år använ­das som en ursäkt att slippa ta det ans­var som en “rik­tig” rela­tion innebär. Många verkar använda den på ett sätt som gör att dom slip­per bestämma sig, ta chansen och kasta sig in i något som poten­tiellt kan såra en direkt.

Istäl­let förnekar många vad dom vill. Ofta, anar jag, för att dom tror att dom vän­tar på något bät­tre. Vågar inte satsa. Sen slu­tar det allt som ofta att den andra än den ena träf­far någon annan. Då slår ofta efterk­lokheten till hårt. Bit­tra står dom där och har ofta inte lärt sig någonting.

En KK rela­tion torde i grun­den bara vara sådana rela­tioner där man träf­far sin KK-partner för ett snabbt knull och sen inget mer än sex, men många vill ha extra för­måner som säll­skap i bak­fyl­lan på en söndag, etc. Bör­jar man ta det till den nivån så är man snabbt ute på en moraliskt hal yta. När det utveck­las dit så kom­mer någon gå sårad ur den leken.

Som alltid är det svårt att äta kakan och ha den kvar.

As på tåg

I detta nu sit­ter jag på ett X2000 på väg mot 4 dagars livs­paus i Lon­don. Väl där kom­mer jag göra allt jag inte borde göra. Var­för? Kanske du undrar, bara för att det är så jag tydli­gen fungerar. Ska passa på att träffa min sys­ter som bott där i två år, utan att jag, dålig som jag är, hit­in­tills inte lyck­ats hälsa på. Usel bror.

Om exakt 2 tim­mar ska jag boarda mitt plan och sen så får jag väl­be­hövligt stänga av allt som har med job­bet att göra, min stackars hjärna har varit nära att koka över på sis­tone. Men fram­förallt, på Söndag kväll ska jag se Eddie Izzard live på Wem­b­ley. Hel­vete vad jag ser fram emot det.

Puss.

Barista och som­me­lier, kan vara dom löjli­gaste omskrivningarna för kass­abi­träde på kafé respek­tive vinky­pare någon­sin. Vill ni ha en fin titel, testa högskolan*, inte en löjligt dyr 2 dagarskurs på någon her­rgård som ägs av någon med dubbelnamn…

Min rättstavn­ing anser inte ens att ni finns.

*) Jag har blivit informerad om att det tydli­gen får att bli som­me­lier på Örebros Uni­ver­sitet i samar­bete med en her­rgård som ägs av någon med dubbelnamn…

Vart än jag blicken vän­der så möts jag av män­niskor som är på en frenetisk jakt efter den svår­grip­bara lyckan. Även jag kan komma på mig själv att rusa blind på jakt efter den­samma. Jag undrar om inte vi som nu är mel­lan 25 — 35 är den mest oroliga gen­er­a­tio­nen hit­tills, och som en följd den mest missnöjda.

Vi har haft det för lätt, inte behövt kämpa för bas­be­hoven. Påstår inte att det har varit nöd­vändigtvis dåligt, men efter­som vi blev upp­fos­trade av 40– & 50-talister och fick mycket av deras värderingar med på köpet. Av dom lärde vi oss att man skulle kämpa för att få ekonomin att gå ihop och ha tak över huvudet. Så nu står vi där med i prin­cip allt och undrar vad vi ska försöka uppnå. Det är här prob­lemet kom­mer, för det känns som om vi ställer upp helt oövervinnliga krav på oss själva. Vilket i sin tur leder till att vi aldrig upp­når våra mål, vilket i sin tur leder till att vi vir­rar runt i livet med en dålig självkänsla och en bri­s­tande självkännedom.

För lycka, tror jag, kom­mer från att nå upp till sina egna krav, oavsett vilka krav man ställer på sig själv. Så länge man får kämpa lite för det så belö­nas man när man klarar det. Men då vi fick bas­be­hoven server­ade på fat så har vi blivit tvungna att ställa upp helt nya krav­bilder på oss. Vansin­niga krav­bilder. Vi måste lära oss att hitta rim­liga mål.

Själv skulle jag vilja få ligga lite i hel­gen, nyk­ter, det hade varit trevligt det.

Fyfan, vad jag skrat­tade när en vän läste högt för mig ur den här annon­sen ur ett hälsokostmagasin.

bikar­bon­aten

http://conservapedia.com/ — Roli­gare än så här blir inte män­niskans strä­van efter att själv få definiera verkligheten.

Skulle man åsik­t­sreg­istr­era mig så kan jag tänka mig att föl­jande skulle vara noterat.

Han har åsik­ter, dock ingen av vikt.

Testa själv: http://www.4degreez.com/misc/personality_disorder_test.mv

Your Results:

Jag är, föga förvå­nande, lib­eral. Inte nylib­eral, men heller inte fullt ut social­lib­eral. Och som försvar för mitt ställ­ningsta­gande läm­nar jag föl­jande citat.

“Det tredje rikets verk­liga fiende är lib­er­al­is­men.” ~ Adolf Hitler

“De nya radikaler­nas värsta fien­der är de gamla lib­eralerna.” ~ Vladimir Lenin

“Lib­er­al­is­men är ytterst skadlig i ett rev­o­lu­tionärt kollek­tiv. Den är ett frätämne som fräter bort enheten, under­gräver sam­man­håll­nin­gen, orsakar likgiltighet och ska­par split­tring. Den är en mycket dålig ten­dens.” ~ Mao Zedong

“Gen­te­mot lib­er­al­is­mens läror intar fas­cis­men en abso­lut avvisande håll­ning såväl på det poli­tiska som på det ekonomiska området.” ~ Ben­ito Mussolini

och så slutligen:

Lib­er­al­is­men [är inte] en enkel ide­ologi som kan klara sig med slagord. Men där andra har slagord kan vi ställa kun­skap, fakta och värderingar. När män­niskan ska­pade världen, Johan Nor­berg