mlssn

Där lig­ger man återi­gen fram­för tvn, varken lyck­lig eller oly­ck­lig. Man kän­ner ingent­ing medans den lysande magiska fyrkan­ten matar en med oin­tres­sant infor­ma­tion. Tiden går, men det är också det enda som hän­der. Där lig­ger man som ett kemiskt lobot­omerat fetto och tap­par livet, sekund för sekund. Man mår inte alls.

Då sker det, man råkar komma åt pro­gram +/- knap­pen och byter till svt2 (vilket för övrigt är en av 4 som jag kan välja på, skjut mig.), där på skär­men är det fullt med efterblivna, mon­goloida, cp-skadade och andra for­mer av grön­saker. Och se på fan, dom är lyck­liga dom djävlarna. Dom sjunger, om än dåligt, och strålar av lycka. Dom spelar harpa (vafan?), och är lyck­liga. Fan ta dom, dom lyck­liga djävla idioterna. Man vill ta livet av sig själv, om inte annat så i avund.

Inte undra på att man super och annat för att nå den nivån. Nivån när rep­til­hjär­nan dominerar, endast i det till­stån­det finns lyckan. Den rena, crispa, starkt ski­nande lyckan. Jag finner ingen lycka i ett reson­ligt till­stånd. På därav bekom­men anled­ning så ska jag till Gro­dan i stock­holm i hel­gen och svinga mina lurviga till Ricardo Vil­lalo­bos skiv­val. Det kom­mer nog bli lyck­ligt så det räcker på någon efterfest.