mlssn

Jag har sam­lat gubbpoäng utan dess like under den gångna veckan. Det hela bör­jade storar­tat i måndags när jag hade ett möte på för­mid­da­gen på ett lokalt fik, då jag kom­mer på mig själv med att köpa en mazarin?! Vad i hel­vete tänkte jag då? Skulle kanske ha dragit till med en man­delkubb och gått i pen­sion direkt.

Senare i veckan så skulle jag, gan­ska plumpt, skämta till det lite på job­bet. Skulle säga “Bara att ringa 112″, men nej, gubb­hjär­nan säger 90 000 istäl­let. 90 000?!? Vafalls? Jag möttes av idel tomma blickar från dom yngre medar­be­tarna. Hel­vete vad gam­mal jag är. Men på sätt och vis är det skönt att uppföra sig då och då som man kän­ner sig.

Man vak­nar kiss­nödig på mor­gonen, måste räta ut sig när man kliver upp, trycket i pis­strålen har sjunkit tänkvärt senaste åren. Snart kan man bara droppa ur sig det. Man blir trött av att se ung­doms­grup­per som är högljudda. Man skriver han­dlingslis­tor, som man sen glöm­mer hemma på grund av sin beg­yn­nande demens. Det är en lång, lång, backe utför det här. Men har man lärt sig något av sina turer genom livet? Tvek­samt när det kom­mer till kritan.