mlssn

Vart än jag blicken vän­der så möts jag av män­niskor som är på en frenetisk jakt efter den svår­grip­bara lyckan. Även jag kan komma på mig själv att rusa blind på jakt efter den­samma. Jag undrar om inte vi som nu är mel­lan 25 — 35 är den mest oroliga gen­er­a­tio­nen hit­tills, och som en följd den mest missnöjda.

Vi har haft det för lätt, inte behövt kämpa för bas­be­hoven. Påstår inte att det har varit nöd­vändigtvis dåligt, men efter­som vi blev upp­fos­trade av 40– & 50-talister och fick mycket av deras värderingar med på köpet. Av dom lärde vi oss att man skulle kämpa för att få ekonomin att gå ihop och ha tak över huvudet. Så nu står vi där med i prin­cip allt och undrar vad vi ska försöka uppnå. Det är här prob­lemet kom­mer, för det känns som om vi ställer upp helt oövervinnliga krav på oss själva. Vilket i sin tur leder till att vi aldrig upp­når våra mål, vilket i sin tur leder till att vi vir­rar runt i livet med en dålig självkänsla och en bri­s­tande självkännedom.

För lycka, tror jag, kom­mer från att nå upp till sina egna krav, oavsett vilka krav man ställer på sig själv. Så länge man får kämpa lite för det så belö­nas man när man klarar det. Men då vi fick bas­be­hoven server­ade på fat så har vi blivit tvungna att ställa upp helt nya krav­bilder på oss. Vansin­niga krav­bilder. Vi måste lära oss att hitta rim­liga mål.

Själv skulle jag vilja få ligga lite i hel­gen, nyk­ter, det hade varit trevligt det.